Lurendrejeri en förälders rättighet..

När vi förra veckan var på trevliga Aspa herrgård, fick ju pojkarna åka varsin sväng på Johans "monstertruck" (4-hjuling) eftersom de varit så duktiga under kvällens intag av middagen. Ett litet bete lades alltså helt sonika ut av oss päron. Eftersom tjatet om bestickens vara eller icke vara inte biter så värst mycket längre. Det funkade ju! Alltså, väl hemma vid vårt vanliga bord i vårt helt vanliga kök, med deras vanliga servis, fortsatte vi att agna detta åtråvärda bete. Vi är hemska, jag vet. Eftersom vi på Aspa herrgård sa till fjunen att "Johan sitter där uppe i fönstret och ser om ni sköter er här vid bordet nu och det är han som bestämmer om det blir någon tur med monstertrucken i morgon" så spann Peter på detta lite hemmavid och sa att "Johan ser, tänk på det så kanske ni får ta en tur nästa gång vi åker dit"
Johan har nu alltså en liten dold kamera i vår högtalare som sitter i taket ovanför matbordet..enligt Peter. Detta är alltså helt inplanterat i våra fjun nu. Detta är verkligen inget som vi tjatar om vid varje måltid, men ibland när vi tycker att saker går överstyr, utnyttjar vi "Johans dolda kamera" Dock räknade vi inte in att Milo har trätt in i en ganska känslig fas i sin utveckling(de är nu 2 år och 6 månader). Vid ett tillfälle under en middag häromdagen så tappade han en liten köttbit utanför tallriken, han tog upp den med handen och precis när han lägger ner den i sin tallrik kommer han på sig själv att han faktiskt tog den med handen och börjar stortjuta och tittar med rädsla upp mot högtalaren! Han verkligen stortjöt så jag trodde först att han bitit sig i tungan eller gjort sig illa på något vis, men hans blick upp mot högtalaren talade sitt språk. Tro mig, att de plockar upp saker de spillt är absolut inget vi säger något om, men Milo hade tydligen tagit detta på största allvar. Lilla gubben! Sedan den händelsen pratar vi inte så mycket om Johan och hans kamera i högtalaren.. Det gulligaste var när Bastian vid något tillfälle då han slafsat med händerna i maten tittar upp mot högtalaren och säger "förlåt Johan"..
Hemska föräldrar vi är!

Inatt sov vi praktiskt taget nada. Milo vaknade vid 00.30 och höll oss vakna till 03.15..med jämna mellanrum, en sådan där tortyrliknande variant,en lagom insomning hann vi med innan han vaknade och skrek på mig eller Peter återigen. Vet inte hur många gånger vi sprang upp, vet inte hur många gånger vi bet oss i läppen att "nää nu får det vara nog" "nääe nu väntar vi en minut till" osv.. När väl Milo dunat in, tar Bastian vid 15 minuter senare alltså 03.30 och kör ett liknande race fram till 04.30. Skillnaden var att Bastian tassar in och helt plötsligt står vid sängen och klappar en på armen. Blev skiträdd vid första tillfället, vid de andra var man ju redan vaken och visste vad som komma skulle. Men ett riktig skitnatt om jag ska vara ärlig, och det är jag ju här. Tack Peter för att du sprang de flesta gångerna, du får frisedel på veckans löparrunda!