Minns att Peter och jag åkte och lunchade med min syster efter ultraljudet och visade fram denna bild...
"men vad är det där då?" säger hon och pekar på foster nr 2;-)
Peters förlovningsring i en endagars bebeishand.
Så fina(Bastian vänster, Milo höger)
När mamma inte bossar över klädvalet.(Bastian vänster, Milo höger)
De var ju så små!!!Milo vänster, Bastian höger.
Kan knappt förstå att det bara var 14 månader sedan.
För exakt 1 år sedan vände sig Milo från rygg till mage.
Jag sov 3 timmar max i stöten.
Jag var i en gigantisk bubbla och fullkomligt sket i vad som hände utanför.
Nu kan de springa.
Pratar på sitt sätt, som vi i vissa fall förstår.
De bråkar om saker och har en egen vilja.
De börjar ju bli små människor av dessa!
All tid har sin charm och sina bekymmer.
Äppelbitarna i mitt tangentbord, kommer om ett par år vara småpotatis.
Bara lite sentimental.
Ha nu en supernice helg alla!
1 kommentar:
Lustigt, jag sa det till min man idag att var tid har sin charm och sina bekymmer! Då sa jag också att trots allt bråk, trots mm nu så längtar jag inte tillbaka då de var så små att de bara åt, sov och gjorde i blöjan. Då man var tvungen att ge mat var tredje timme oavsett tid på dygnet. Minns att jag satte alla alarm på mobilen och så ringde de med 3 timmars mellanrum. Hallelujah har jag som alarmsignal och du kan tro att jag lärde mig ogilla den signalen! Fast nu blir jag sentimental när jag hör den.
Mys-inlägg idag. Ser fram emot nästa år då du gör samma tillbaka blick! Hoppas jag iaf!
Trevlig helg.
Kram Vikkan
Skicka en kommentar