Den stora lögnen..

Jag hatar att ljuga, jag ljuger aldrig. I princip. När jag säger i princip menar jag att jag nog inte är sämre än andra på att dra microsmå vita lögner någongång. Det har väl hänt. Det straffar sig ju bara att ljuga. Bättre att ta tjuren på en gång tycker jag, bära eller brista.
MEN när det kommer till det här med tomtens existens eller inte gentemot mina barn, då är det inte någon liten snövit lögn längre. Det blev plötsligt helt ok och rättfärdigt att ljuga. Inte lite heller, till och med läpparna blir ju svarta. Så här ska ljugas, så länge det bara går.
Inte pinsamt länge att de ska behöva försvara tomtens vara eller icke vara i skolåldern, men ett tag. För deras skull. Ja, det låter ju bra, "för deras skull".. Men jag är i alla fall av den åsikten att det här med tomten var ju jättespännande när man var liten. All mystik runt det här med tomten, jag vill inte blåsa mina barn på den spänningen.
När jag var ca 3 år var jag rädd för honom men utvecklade sedan en helt ok relation med den store röde mannen, han kom ju med fina paket. Så nu börjar alltså den grundläggande planeringen hur vi ska forma vår "egna"(läs: en mix från våra tidigare) jultradition. Vi ska ställa ut gröt till tomten på kvällen innan aftonen. (vi måste bara komma ihåg att skrapa ur gröten, efteråt)
De ska få gå på klappjakt på julaftonsmorgon. I år startar vi med att placera 2 paket under granen. Vi ska titta på den tomma grötskålen, och bli jätteförvånade över att tomten har ätit upp allt.
Nu börjar också då kartläggningen av hela julafton/juldags-schemat, när ska vi åka, vilka julklappar ska bastian och Milo få på vilken av de två utdelardagarna, när göra maten vi ska ha med oss. Barnsängar och madrasser osv ska packas.
Men den största och absolut tyngsta posten av dem alla: Finns det tomteutklädnad på dessa två adresser vi ska fira?
Så att inte lögnen går i stöpet på en gång..
Usch vad vi är hemska som ljuger så, men vad gör man inte för sina fjun?!