Lekland med tvillingar solo..

Jag och orkanerna åkte till ett lekland i Väsby idag, kul ett tag..tills pojkarna tappade bort mig, eller jag tappade bort dem, det beror på hur man ser det.
En praktisk omöjlighet att hålla reda på 2 st 4-åringar. Totalt. Det tog i runda slängor 10 minuter till jag insåg att nu leker nog ingen av dem längre, de letar efter mig. Mycket riktigt, jag hittar en förstörd Milo i hand med en snäll kvinna, tacksamt tar jag hand om Milo som strax finner sig tröstad och pinnar iväg in i nästa nät-inferno av rum,rör, rutchkanor och kanaler. Utan överdrift går här 30 sekunder från att jag släppt Milo ur sikte och en fullständigt rödgråten Bastian kommer farandes "JAG HITTADE INTE DIG!!"
Jag inser här att vi måste ha någon form av familjeråd...Jag tar tag i Bastian och släpper honom inte. Letar reda på Milo, som återigen är "borta". Efter en stunds sökande hittar vi honom, lika rödgråten som 10 minuter innan. Vi tar då en fikapaus för att gå igenom det här med "Tappa-bort, hitta-tillbaka-till-mamma-reglerna"
Vi bestämde då att mamman sitter på ett ställe, barnen får komma till mig.
Det fungerade. I allafall  till de båda ville att jag skulle följa med till hoppborgen. 3 minuter i borgen och sedan virvlade orkanerna iväg till varsin ända av leklandet och vi var tillbaka på ruta ett.
Jag hör mistluren Bastian, jag hittar honom ovanför mig i nätlabyrinten. En snäll pappa hjälper honom att hitta rätt väg ut. Samtidigt svischar Milo förbi bakom Bastian och blir sådär lagom upptriggad av Bastians förtvivlade gråt att han också inser att han nog saknade mig. En annan mamma hjälper här Milo in i en rutchkana, som leder ner till mig. TACK!
Här tar jag mina ledsna knyten mot entrén och vi avslutar leklandsvistelsen.