Idag fyller de små sockerkornen 8 månader, Grattis mina fjun!
Nemas problemas i "familjen daghem"är att få tiden att gå.. Jag har i dag hunnit ge min ene son Milo en allergireaktion, jag var en sådan där ohälsosam mamma som lät de små liven få smaka på sockerkakssmet.
Det blev en kaka av de hela i alla fall.
När jag rotade runt efter ingredienser till kakskrället, hängde två sockersöta varelser på var sin sida lådan, möblerade hejvilt.
Det var det stora misstaget!
Nu vet i alla fall den ena sockerbiten hur man öppnar skåp. Måste montera på "kodlåsen" NU!
Om ni anar hur lång tid det har tagit mig att peta ner dessa rader, skulle man snabbt fråga sig " hur fan kan hon ta sig tid att blogga då?" Jo, jag stjäl mig tid, men jag får springa maraton mellan den ena som snott in stortån i datorsladden och är på väg att dra ner hela härligheten i golvet, den andre som för 5:e gången är på väg att välta högtalaren, tillbaka till den första som hittat en kontakt, tillbaka igen för att den andre är borta och det är alldeles tyst.
Jag känner mig som en skådespelare i en dålig svensk komedi, som går på snabbspolning med endast en replik "NEJ".. "NEJ"... NEJ"
Så här såg det ut alldeles nyss:
6 kommentarer:
Hahaha!
- Hörrni, näej.
- Näeej.
Vad söta de är!
Otroligt att det kan vara sån skillnad. Mina tar sig inte framåt än!
Jag är impad att du får ha kameran ifred. Så fort vi tar fram kameran slutar de upp med allt de gör (såklart, för det var ju antagligen det man ville filma..) och jagar efter den istället. :-)
Hahahahaha, de är ju som små kattungar!
precis samma dåliga svenska film utspelar sig hemma hos oss. de ÄLSKAR ju vägguttagen. varför? Ebba var ju alltid så "lydig". ellen&ester är det sannerligen inte.
Det där med att de slutar upp med allt så fort kameran åker fram stämmer! jag får liksom smyga mig fram..
Skicka en kommentar