Hämta pappan på arlanda..Pärs!

Vi, jag och fjunen skulle hämta pappa Peter som ÄNTLIGEN skulle komma hem från Hamburg och Reeperbahn-festivalen där han skrivit musik med ett gäng andra människor i 5 dagar. Ni kan tro att han var efterlängtad då fjunen varit sjuka hela veckan, har det varit en intensiv vecka.
Jag hade en vision. Visionen såg ut som på film ni vet..Barnen springer mot sin pappa vid ankomsteminalens utgång med utsträckta armar och skrattar. (Ljuv musik spelas här i bakgrunden) pappan kastar sig om sina glada barn kramar dem hårt och snurrar ett varv. Kramar och kysser sin vackra fru. Familjen går i samlad trupp, hand i hand mot bilen och åker hem tillsammans.

Verkligheten: Den stressade mamman halvsprang fram och tillbaka med två mer springandes fjun i varsin hand, från terminal 5 till skycity för att ge dem något att äta innan visionen skulle träda i kraft. Mycket viktigt att vara punktlig till ett förverkligande av detta vackra scenario. När planet landat stod vi väntandes...och väntandes..och väntandes. "Kommer pappa snart, tror ni"..stämmningen eggades upp. Efter det första sms:et från pappan "väntar på väskorna" 10 minuter hade gått och fjunen började dansa runt stolparna som tjänade som avspärrning. Ryckte ut ena bandet ur stolpen så det tvinnade sig och jag fick INTE tillbaka det. Bastian la sig på mage på golvet och pillade på ett löv och låtsades simma. " Ställ dig upp, jag vill inte att du ligger på det här golvet, det är jättesmutsigt" "Nej" passar på att slicka lite på golvet också. Milo lägger sig också ner och börjar att rulla runt. Självfallet triggar han då Bastian till att också påbörja mission "rullning".
Jag får upp dem..i deg-läge, ni vet när de inte ens har kraft att stå själva. De lägger sig ner igen.
Jag sätter mig på huk. Pratar lite. Milo springer in mot stället där folket ska komma ut, drakmamman efter. Bastian börjar tjoa och tjimma. Här börjar mammans tålamod tryta. Det var varmt där inne. Andra sms:et från pappan "Väntar fortfarande på de jäkla väskorna" Grrrr, jag orkar inte längre. Folk tittade på oss och vår lilla pjäs. Jag vågade inte ens möta deras blick, rädd för vad jag skulle mötas av. Kanske förstående föräldrar-blicken alternativt "Vilka-ouppfostrade-barn-du-har-blicken" eller kanske "vilken grin-kärring-till-mamma-blicken".
Jag gav upp min dröm om det perfekta återseendet. Jag ringde Peter och sa "det här går inte! Vi möts vid bilen".
Jag tar varsitt monster i varsin hand "INTE HÅLLA HANDEN!!!" skriker de i duett och Milo sätter sig ner på golvet. Folk får gå runt honom. Jag går vidare i hopp om att han ändrar sig. Fel av mig. Han är bänkad där mitt bland folket.
Bastian smiter från min hand och sätter full spätta mot snurrdörrarna ut! HÄR sattes jag på provet ALLA frågar en tvillingförälder. "Hur gör man om de springer åt olika håll?" Jo, man tar den det är störst risk kan skada sig, såklart! Alltså prioriterade jag Bastian som var på väg ut mot bilar/taxibilar utanför dörren mot att Milo skulle förvilla sig på Arlanda. Jag får tag i Bastian, tar det lilla barnet under min arm, springer in och Milo står kvar, grinandes och sur för han tänker minsann inte gå någonstans! Här är jag arg, arg och adrenalinstinn. Jag lyfter upp Milo. Som absolut inte vill bäras. Jag struntar i hans protester- Jag vill ut bara.
Jag går med bestämda steg ut från denna mytomspunna ankomsthall där glada människor möter sina kära med kramar och kyssar.
Raska steg mot bilen. Då ringer Peter "Var är du? Jag är redan vid bilen..."
"Jag är på väg", säger jag buttert. Där stod han, min vackra man. Vid bilen. Där kommer jag hyperstressad, sur på barnen, Milo sur på mig och grinandes, ännu mer när han får se pappan bara för att spä på det hela lite. "Välkommen hem älskling, HÄR, ta dem!"
Man lär sig...