Jag har nu på morgonen fått ett mycket sorgligt och plötsligt dödsbud.
Det kommer ställa hela livet på ända för hans fru, min faster.
Klart att de gör för den livskamraten som blir kvar, men de hade hela sin buisness i hop.
De levde för deras jobb, att segla deras båt med passagerare till Antarktis, har så gjort de senaste 20 åren.
Han var nu i deras lilla hus i Chile, hon i deras hus i Frankrike(som de också försörjer sig av att hyra ut delar av)så långt ifrån varandra.
Hon skulle åka till honom Chile i Oktober, för att sedan starta resan till Antarktis i November.
De levde ett extremliv tillsammans.
Man kan nog inte sätta sig in i hur det är om man inte förlorat någon närstående,
nu har jag det så jag vet, men det är så mycket runt omkring henne som faller,
som om inte att kämpa med sorgen vore nog.
Vi är så långt ifrån varandra, önskar att jag var där eller hon här.
Alla mina tankar går nu till Henne,
min älskade faster och gudmor.
3 kommentarer:
Jag beklagar sorgen... usch vad tråkigt. Hoppas allt ändå löser sig, och det är ju som du skriver; man kan inte föreställa sig hur det är att förlora sin partner och livskamrat. Ta vara på dagen, man vet aldrig vad som händer imorgon.
Kram på er
Oj vad jobbigt, jag blir alldeles tårögd. Det är inte svårt att känna medkänsla (även om det inte går att föreställa sig hur det känns). Kram till dig och din faster.
tusen kramar. beklagar.
Skicka en kommentar