Vad skulle jag göra utan bror min.?

Att ha en bror till hands i bland är inte dumt...Här Milo som hjälper Bastian.

Kan ju intyga att i den åldern de befinner sig i nu(19 månader) så är det inte alltid så här kärleksfullt mellan dem. Jag klamrar mig fast med ett järngrepp vid det lilla lilla halmstråt "att är barnen vilda som små, blir de lugnare som äldre".
Jag lämnade dem på dagis i morse, åkte hem och jobbade hemifrån, förkylningen är på sämsta dagen idag, en omöjlighet att ha möten bland folk idag. Men kanonjobb som jag har så hade jag massor av hemmajobb att göra, så dagen fylldes ändå. Inte helt klar, men mycket gjort!
Vid hämtning av fjunen, berättade förkoleläraren att pojkarna haft trillochrammel-dag idag. Bastian hade trillat baklänges från en skrinda, Milo har klättrat i träd och ramlat in i en låda. Bastian klämde ju lillfingret förra veckan, den pyttelilla nageln håller nu på att falla av, stackarn. Peter höll nästan på att kasta in handduken när jag berättade om det, han tycker sådant är sååå läskigt.

Förskoleläraren sa att "de är ju så himla snabba"
"Men de är ju så goa och rara" Hon är så rar, förskolefröken.
Det är helt klart ett kanondagis med fantastisk personal, men tanken slår mig ibland-Hur kan de hålla koll på alla barnen när de är ute på gården? Det är en stor villa kan man säga, mitt på en tomt där barnen kan vara runt hela huset. 12 småparvlar som gör allt i sin makt för att upptäcka så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Men men, de är ju proffsen, mitt jobb är att vara nervös mamma.
Alla barnen är inte som Bastian och Milo som "orkaniserar" i sitt upptäckande. Men de är de vackraste orkanvindar man kan tänka sig!
En frisk fläkt helt enkelt.