Jag vill vara en stålismorsa!

Ny vecka, nya framsteg.
Bastians tand poppade fram i överkäken igår, hans högra.
Milo fick sin vänstra för en vecka sedan.
Det märks tydligt att det är påfrestande för dem, de vaknar oftare på natten och har mycket kortare stubin, mer gnäll med andra ord.
Just för stunden ligger Milo och kravlar i soffan bakom min rygg och Bastian biter på min fot.
Fick en fråga via ett forum om man tagit med sig bara den ene av barnen någonstans, det har inte jag gjort än, det har bara inte blivit så.
På helgen så åker vi ju iväg hela familjen om det är något, eller så stannar en hemma och den andre åker själv, av praktiska skäl.
På dagarna jobbar ju Peter så då blir det ju självklart att båda är med mig.
Jag vill verkligen prova att bara göra något med den ena av dem, enligt många tvillingföräldrar så är det nyttigt, kanske framförallt när de blir äldre, men jag tror att det kan vara bra redan nu, om inte annars för själen.
En tjej i tvillingforumet hade varit iväg och hon sa att det var sååå skönt!
Att bara få rå om en, utan att känna sig som en bov mot den ene, eller bli "avbruten" av den andra.
För hur många gånger har man inte legat i soffan med en av klimparna på bröstet och busat eller bara myst, men den stunden blir oftast ganska kortvarig då den andre har pockat på uppmärksamhet, missnöjd eller annat.
Att bara i lugnan ro få mata en, utan att behöva ha ögon i nacken eller känna denna stress över hur lång tid tar det innan nästa kommer på att han minsann fått vänta.
Att möjligtvis våga sig på ett nytt försök att gå på ett café, fast endast med ett barn vore ju toppen!
Så som enlingföräldrar har det.(det heter faktiskt så, i tvillingkretsar)
Men framförallt, för deras skull, att bara få ha sin mammas eller pappas uppmärksamhet helt och fullt för ett litet tag.
Jag tycker att jag börjar märka en viss avundsjuka, vet inte om det borde komma nu?
(7 mån), men just det där om man plockar upp den ena, så tittar den andre och börjar då låta lite mer och viftar med armarna "plocka upp mig med".
Jo, jag/vi behöver nog dela upp oss ibland, bara för att få vara enlingförälder för en stund.
Det låter som en verkstad, med "plocka upp den ene" "mata den andre" "snabb-mysa"
Men faktiskt är det den känslan man lever lite med.
Hade man haft ett barn, hade kanske inte känslan av otillräcklighet funnits där hela tiden?
Man vill så mycket, men hinner så lite, man vill vara "den perfekta morsan" !
Men självklart har jag samma behov av "egentid" som vilken förälder som helst.
Det blir bara lite mindre av den, den kommer ju självfallet sist i prioritet.
Men tänk om man fick lägga sig på kvällen med känslan av att båda barnen fått den uppmärksahet som de fått om de hade varit ett ensambarn.
Kommer aldrig att infinna sig, tror jag.
Jag vill, men jag är inte ensam om att känna sig otillräcklig, det verkar som fler föräldrar till de som har mer än ett barn gör det.
Jag vill inte på någotvis banalisera enlingföräldrar, det kan vara nog så jobbigt!
Alla har ju sitt att stå i liksom.Detta inlägg är inte ment att låta negativt,
Jag Älskar ju mina klimpar över allt annat, men vardagen kantas ibland av dessa känslor.
kram kram så länge!