Ärligt, hur gör alla helylleföräldrar? Med barn som lyssnar på dem och finner deras päron som roligast i världen och faktiskt värda att ta på lite hyffsat allvar? eller lever jag i en villfarelse ang dessa barn och dess föräldrar?
Våra fjun, ibland benämns dem som änglar ibland "tyfonen och hans bror orkanen". Dagens samlade stund a´la middag var som tagen ur en skräckblandad komediserie. Eftersom blodpuddingen skulle bli lite svalare la jag upp maten till fjunen tidigare, vi lät dem börja inta denna kulinariska måltid innan oss mest för att tysta mistljuden, då jag för brinnande livet inte hade fått resterande mat klar för intag.
Milo startade bra, men ballade ur totalt efter ett par tillsägningar åt Bastian som absolut inte kunde låta maten ligga I tallriken. Milo härmar och börjar kasta ut sin mat på golvet. Efter en massa skrammel och dravel med mat överallt så gör Peter ett man to man-talk.
Jag satt och bet mig i läppen då Peter helt seriöst och mycket allvarligt försökte förklara ganska ingående att "detta var inget man pysslade med"..Milo satt samtidigt och gjorde roliga ljud med munnen, gjorde lustiga grimaser och nonchalerade peter totalt.
Det var extremt svårt att hålla sig för garv i all denna matpärs som var.
Blodpudding på 4 m2 runtomkring,i hår, i öron. Överallt. Bastian som vägrar sitta ner i sin stol, jag som tjatar på honom att sätta sig ned, Milo som sitter och nonchalerar sin tokallvarlige far.Komedi-måltid tagen direkt från verkligheten.
Mammas guldgossar! Busiga och helt galna ibland, men det spelar ju ingen roll egentligen!
Idag fyller "de friska vindarna" 20 månader, Grattis!
6 kommentarer:
Just middagar en pärs. Jag ser framför mig ert kaos i dag. Jag kan säga attd et kommer komma flera. Vi har just nu en fyraåring som inte har bordsvett alls och som äter kanondåligt.
Enligt expertis ska man inte göra så stor sak av maten och att de inte äter upp. Men vad göra när de inte ens smakar. Vi lirkar och har det med Elsa och vet att allt har en fas, så även för dina fjun.
Det är en vardaglig kamp det här med barn...
GRATTIS till gossarna!
Jag kunde inte hålla mig för skratt när jag läste det här. Och snart är vi också där gissar jag. Oj så svårt, jag måste gå kurs i att bita läpp. Är sämst i världen på det haha.
Det har slagit mig nån gång tidigare att det skiljer exakt 10 månader på våra "vandaler i pyjamas", som vi ibland kallar våra. Tora och Rut tackar för gratulationerna och grattar givetvis tillbaka det allra varmaste.
Vilken underbar bild på konstnären längst ner hörru. Hej o hå...
det bästa -tobias.
kan bara skratta. och känna igen mig.
Skrattar för mig själv, igenkännande, och medlidande. Våra måltider hemma är fortfarande något av ett kaos. Man kanske kan skratta åt det men det känns inte speciellt roligt när man är mitt i det hela. Dessutom är det VÄLDIGT svårt att inte bli tokvansinnig när två 3,5-åringar gång på gång trotsar, är högljudda, vägrar äta och allmänt bara förstör för oss andra. Lägg till det en storasyster som högt och tydligt deklarerar vad hon tycker om maten... just när hon pratar lyssnar de små extra noga, men det är just enda gången de gör det.
Har inte mycket till tips tyvärr utan behöver ett gäng själv. Den värsta kladdfasen går iaf över så småningom.
Kram
*hihi*
Känner sååååååå väl igen hela senariot!
Att man inte är hårlös är ju faktiskt ett under,ja, ja menar det finns många tillfällen då jag velat slita mitt hår just pga det du precis nämnt!
Kram Vikkan
Skicka en kommentar